CHEFEN FRU INGEBORG
fantasi. Hennes ”visshet” var så fast grundad, att hon mycket väl kunde ha ställt fästmannen till rätta, begärt klart besked, framkallat ett avgörande. Men den moderliga önskan att taga reda på, vad som hade hänt, gled snart in i en brännande förvetenhet rörande vad som alltjämt hände. Var möttes de båda älskande, när, hur? Tyckte de verkligen om varandra eller var det en nyck? Vad talade de om? Talade de om henne själv? Gjorde de narr av hennes misstankar, hennes fruktlösa spioneri? Hade de stått på andra sidan dörren och skrattat åt henne, smekts, hånlett mun mot mun? Dagar och nätter matade de hennes hjärna med bilder av smekningar, ljud av kyssar, suckar, skratt. Ibland försökte hon bli dem kvitt. Hon sa till sig själv: Det där angår mig inte. Jag vet, vad jag vet och jag ska naturligtvis snart göra slag i saken, processen kort. Det blir pinsamt. Men vad de där båda ha för sig sinsemellan — det angår mig inte. Tack vare sin viljestyrka lyckades hon skaffa sig lugn — för en dag eller två. Tills plötsligt mitt i arbetet eller mitt i sömnen den mystiska ”vissheten” infann sig, sprängde in i hennes hjärta, bemängde hennes blod, brann i hennes hjärna. Då släppte hon, vad hon hade för händer eller satte sig upp i sängen, stirrade, höll andedräkten som om hon sett och lyssnat. Stundom blev svedan olidlig: hon vankade kring i rummet eller strövade på gatorna, ibland fram och tillbaka utanför fästmannens bostad, ibland långt ute på malmarna. Andra dagar gjorde hon inte ens något försök att vara lugn. Tvärtom! ”Vissheten” måste ånyo styrkas. Jag måste gå till botten med det här! Då gjorde hon mer eller mindre tafatta försök att ”konfrontera brottslingarna”. Men hon var en dålig intrigmakerska och blev själv så förlägen att hon helst tog till flykten. Icke förty fann hon ständigt nya belägg för deras brottslighet — ”de kunde inte styra sig” — eller för
238
