CHEFEN FRU INGEBORG
har inte annan grundval för sitt hopp än den omständigheten att de vistas på samma planet. Fru Ingeborg sökte som han på måfå, eggande sin trötta varelse, själ och kropp med ett fatalistiskt hopp: Är det meningen att jag skall finna något, så finner jag. Satsen ändrades snart till: Är det meningen att jag skall möta honom, se en skymt av honom, så sker det lika bra här som där. Om någon sagt henne: Gå dit och dit, där finner du honom — hade hon kanske inte ens följt vinken. Medlet hade blivit angelägnare än ändamålet. Den febrila vandringslusten, begäret att känna kroppen lika hemlös och rotlös som själen, drev henne. Dessa ändlösa vandringar från Sabbatsbergsparken till Tantolunden, bland Östermalms och Kungsholmens stenmassor, i Stadens gränder, fram genom Österlånggatan, som doftar brottslighet, och Västerlånggatan, som doftar borgerlighet, förbi Södermalms fyrtiotalsidyller och sekelskiftets bank- och industripalats, förbi teatrars och kaféers skimrande lustighet in i fattigkvarters tunga, mörka, råa trumpenhet, hela denna klafsande, av trötthet vacklande, än slappa, än uppjagade vandring var ingenting annat än en tyst klagan, en anklagelse mot dem, som övergivit henne, mot sonen, mot dottern och framför allt mot hennes forna jag, den rådiga, sansade, myndiga fru Ingeborg Balzar. Vart hade hon tagit vägen? Hon fanns inte. Hon låg kanske i familjegraven mellan den fine, kloke herr Jacques Balzar och ett litet kryp, som kommit till världen för att titta på julgran? Likheten mellan herr Balzars hustru och den på engång slöa och uppjagade kvinna, som envist strövade gatan framåt, ständigt med nästa lyktstolpe som mål, var inte särdeles stor. Ännu så länge svartsjukan var stark och verklig, fanns likheten. Men inte ens vid svartsjukan förmådde hon i längden hålla fast. Hon gav sig andra förevändningar för de meningslösa vandringarna,
