CHEFEN FRU INGEBORG
upp i minnet plötsligt som då ridån lyftes för en tableau vivant. Belysningen är stark, allt är väl ordnat, minsta detalj träder tydligt fram. Men var är devisen? Vad föreställer tavlan? Den står där isolerad. Jag vet inte hur jag kom in i situationen. Jag vet inte, hur den blev till, vad den betydde, hur den upplöstes. Varför står Kurt där och ser på mig med onda ögon? Vad har jag gjort? Jag måtte inte vara ond själv eftersom jag nickar och småler: men han besvarar inte mitt leende. Eller varför sitter Sussi på kökstrappan och gråter? Bakom henne står Tysta Marie, torkar sina händer på en kökshandduk, stirrar framför sig, mumlar. Varför gömmer jag mig nere vid stranden? Jag vill vara i fred. Plötsligt kommer Louis springande: han ropar mamma, mamma! men jag gömmer mig i vassen. Han springer fram och tillbaka, ropar. Jag faller på knä, hukar ned mig mot dyjorden. Vem såg mig, när jag smög mig upp med klänningen dränkt i dy? Vad tänkte de? Louis säger: Mamma ropade på mig från sjön. Men jag har inte ropat. Eller har jag ropat? Minnesbildernas bristande continuitas och oändligt skiftande skärpa omöjliggör en exakt tolkning av bildens innebörd. I vardagslivet orsakar denna oklarhet små obehag; vid utomordentliga tillfällen stora. Det samvetsgranna vittnet vid en betydelsefull rättegång måste — åtminstone inför sig själv — erkänna sitt vittnesbörds opålitlighet. Han minns tydligt att han befann sig på gärningsplatsen klockan tio. Hur vet han det? En klocka slog — slagen ringa ännu i hans öra. Var befann han sig strax förut? Det minns han inte. Varför begav han sig till gärningsplatsen? Det minns han inte. När lämnade vittnet sitt hem? Kl. 9,45, som vanligt. Då måste vittnet ha gått mycket fort, nästan sprungit; han måste alltså haft ett viktigt ärende? Säkert, men han har glömt det. Är det inte lika troligt att vittnet missminner sig
256
