CHEFEN FRU INGEBORG
vad hon vill! Emellertid höllo de en konferens rörande firmans närmaste framtidsplaner. Den gick på tok. Chefen visade sig myndigare och envisare än någonsin. Hon tycktes vilja binda sin efterträdare, tvinga honom att hålla den gamla kursen. Rätt vad det var kom den olycksaliga hattaffären åter på tapeten, nagelfors grundligt från början och allt till den dag, då de förfärliga fågelskrämmorna döko upp vid Sommarro. Kurt smålog och sa: Det där har ju blivit en fix idé hos mamma. — Hon svarade barskt: Det har alltid varit min fixa idé att Jacques Balzar bör vara hederlig och anständig. — Sammanställningen ”hederlig och anständig” återkom ofta, men det hela slutade med att fru Ingeborg otåligt utbrast: Jag vet nog, att du kommer att göra som du vill, tjurhuvud! Och för resten — det kanske kan vara lika bra! Vad vet jag?
Kurt fäste sig så litet vid förslaget att han just i samma veva tog en kommendering i Norrland för stundande vår. Under konferensen hörde han knappast på, vad modern hade att andraga, roade sig i stället med att granska hennes ansikte drag för drag. Han konstaterade att hon alltmer började likna sin far, pastor primarius, och för resten alla de gamla Höökar, som han sett i dagerrotyp och teckningar. Han sa till Julia: Hon kommer att likna en örn, då hon blir gammal: hon kommer att bli vackrare och ståtligare än någonsin! — När en kär människa plötsligt framvisar drag och egenskaper, som man inte anat, som man inte kan gilla, och som man varken kan eller vill förklara som en karaktärsutveckling, skjuter man gärna skulden på tillfälliga eller åtminstone övergående orsaker: en själsskakning, en allvarlig sjukdom, en betydelsefull åldersgräns. Samtidigt söker man teckna och i minnet inprägla bilden av den ”riktiga” människan. Under morgonritterna med fru Julia ägnade Kurt
