Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

där med löjtnanten? ”Det där med löjtnanten” var en av de mest dunkla, omstridda och fantasieggande punkterna. Hur hade det lyckats löjtnanten att fria fru Balzar från länsman? Hade inte gubbarna med egna ögon sett, hur hon ödmjuk och ångerfull (sorgdräkten!) infunnit sig hos länsman för att en kvart senare avlägsna sig, följd av den ödmjukt bugande potentaten? Mutor? Hotelser? Befäl är befäl, finner utvägar, där menige man ohjälpligt stöter näsan mot muren. Överhetens olika representanter hänga ihop som ler och långhalm, när det gäller att rädda fint folk från följderna av deras brott och laster. För fru Ingeborg fingo emellertid bluffmakarens ord en helt annan betydelse. Skrik åt den döve att han är snäll och hövlig och han skall svara: jo visst är jag väl lite döv. Tysta Marie med eldmärket blir ursinnig, om man råkar be henne om lite eld. Fru Ingeborg kunde inte fatta att man hyste ett livligt intresse för branden, för hennes skuld däri, för den mystiske luffaren och för det ännu mera mystiska förhållandet mellan den rika frun och luffaren. Allt detta var endast ytterverk — prat för att förhala tiden — ett sätt att låta henne långsamt vandra på glödande kol fram mot kärnan: det där med löjtnanten. Och ”det där” — var det inte ett av folkfantasiens dystraste, mest eggande och flitigast omspunna tema? En far, som förälskar sig i sonens käresta, en mor, som trår efter dotterns älskare, kärlek i förbjudna led, blodskam.

Först nu under de oändligt pinsamma, ångestflämtande samtalen med den vidriga, svamlande varelsen lyckades hennes fantasi äntligen fullborda bilden av en ohjälpligt fallen människa. Det fanns inte något religiöst inslag i hennes ruelse; hon kände ingen skuld, men väl en bottenlös olycka. Det fanns ingen räddning, intet sätt att komma upp ur gyttjan, att göra sig fri. Då en förryckt eller melankoliker

270