Hoppa till innehållet

Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

kind mot kind. Så släppte hon dem och lämnade dem. Hon gnuggade och gned sin bål hårt med handflatorna, som man gör för att fördriva en doven kyla ur blodet.

Hon sa:

Nu ska ni få höra någonting annat, barn. Jag tänker själv resa. Jag är trött. Jag måste vila.

Hon rynkade eftertänksamt pannan, knep ihop munnen, som om hon grubblat över någon krånglig affär, fortsatte efter några sekunder:

Häromdagen var prinsessan inne och jag expedierade henne som jag brukar. Hon blev riktigt förskräckt, då hon fick se mig. Hon sa: Fru Balzar måste ovillkorligen ta sig ledigt. Ni förstör er. Hon tyckte att jag borde resa till Dalarna. Hon var verkligen vänlig.

Uttytt: När en så hög dame blir bekymrad över mitt dåliga utseende och värdigas ge mig råd och uppmaningar, så bör ni förstå att det här inte är något svepskäl. — För resten var uppgiften en halv lögn: den höga damen hade visserligen yttrat någonting liknande — men trekvarts år tidigare.

Fru Ingeborg fortsatte:

Därför bad jag Kurt ägna sig åt firman så snart som möjligt. Jag tror till och med att jag nämnde något om resan —

Uttytt: Mitt beslut var alltså fattat innan jag visste att jag skulle bli ensam med Louis —

Kurt svarade:

Naturligtvis ska mamma först och främst sköta sin hälsa. Jag kan nog ordna saken på något sätt. Hur länge blir mamma borta?

Frågan varken besvarades eller upprepades. Man hade avhandlat en sak av vikt och glidit över den. Nu återvände man till julaftonen, den heliga asylen, som skänker frid om

275