Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/281

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

kande mungipor: det är dessa små komedier som gör att man med ens känner sig så slapp och modlös och gammal. Fru Ingeborg klappade dottern på handen och sa: Ja, det finns många tråkigheter och roligheter i livet. Ibland förväxlar man det ena med det andra.

Hon slog sig ned i en tysk stad — visste knappt vilken — och vandrade på dess kajer i vinterdimman, hörde sirenerna spela, såg fartygsskrovens konturer, gissade varifrån de kommo, vart de skulle gå. Hon sa till sig själv: Det är någonting jag har glömt. Vad kan det vara? Här går jag och går och ingenting blir gjort! Men vad skulle jag göra? Det är kanske affären, som sitter kvar i kroppen på mig. Förr hade jag alltid något att tänka på, nu har jag ingenting. Och vart ska jag fara? Jag kan fara vart jag vill och därför är jag precis som en fånge. Kommer inte loss. Jag kan fara till Paris, Jag kan stämma hemliga möten med Louis. Å, han kommer nog! Varför skulle han inte komma? Det kan vara lika bra att komma som att inte komma. Men jag far inte till Paris.

Hon for till Danmark. I en dansk tidning hade hon läst att fru Koerner gästspelade i Köpenhamn. Henne skulle hon söka upp. Men när hon trädde in i det stora hotellets vestibul mindes hon plötsligt hur snävt hon avskedats i Saltsjöbaden. Hon blev förskräckt, hennes kropp råkade i en ömklig skälva. Hon tänkte: Jag törs inte. Jag är precis som en sån där butelj, som flyter omkring på sjön med mynningen nätt och jämnt över vattnet. Jag sjunker för rakt ingenting. — Hon blev stående i vestibulen, kom varken fram eller tillbaka. Svängdörren till gatan roterade oavbrutet, hissen gick upp och ned — hon sneglade förskräckt från dörren till hissen, från hissen till dörren. Fru Koerner kom, tätt omsluten av en livvakt på fyra, fem herrar. Skådespelerskan

279