CHEFEN FRU INGEBORG
ringar. Du behöver inte gråta. Jag nöjer mig med svettdropparna på din panna.
Hon böjde sig fram för att lägga sin kind intill hans. Därvid gled hon ned i snön. Hon gjorde ett försök att resa sig, men föll åter tillbaka. Hon låg på rygg i en kvinnas ställning med öppen famn. Vinternatten famnade henne.
Kurt och fästmannen gjorde redan under natten de efterforskningar, som kunde göras. Tysta Marie var den, som först talade om självmord, sedan hon funnit briljantnålen i sin kofta. Det var också hon som först tänkte på Sommarro. I sällskap med fru Koerner begav hon sig dit och upptäckte snart spåret som ledde till brandplatsen. Den döda låg där med bröstet och halva bålen nakna. Väninnan föll på knä bredvid henne, sökte väcka henne med smekningar, värma henne med sin egen kropps värme. Tysta Marie hämtade hjälp hos grannen, och det blev fiskaren och hans amerikanske sons lott att forsla den stelfrusna kroppen till Sommarro. Skådespelerskan, som grät så ypperligt på scenen, grät inte nu. Hon sa: Varför har hon behandlat oss så här? Höll vi inte av henne? Vad ont har vi gjort henne? — Tysta Marie mumlade: Vem vet det? Vad vet man? Man vet, att hon är död. Hon var så stursk av sig. Allt vad hon gjorde, skulle vara snörrätt. Blev det krokigt, klippte hon av. Vad vet man? Man vet, att hon är död. Om mer ska man inte fråga dem, som tystnat.
