CHEFEN FRU INGEBORG
Mitt barn, är du förlovad med herr de Lorche? Jag gratulerar.
Hon kysste i luften och tillade svärmiskt:
Den! Den är tjusig! Den har jag länge haft i kikarn —
Då hände någonting obehagligt. Pyret, som stod hopkrupet, gråthuttrande, stött mot sin bräckliga lilla käpp, spratt plötsligt upp som ett vilt och smidigt litet djur. Färgen föll snabbt från kinderna, men ögonen flammade. Högra handen höjdes med krökta fingrar.
Du skulle våga — du skulle våga —
Fru Koerner ryggade tillbaka, förskräckt. Hon stirrade på flickan, som åter sjönk ihop. Så vände hon sig långsamt mot fru Ingeborg och yttrade allvarligt:
Kära vän, det här är uppränningen till en tragedi. Barnet är redan svartsjukt.
Hon gick mot dörren till yttre kontoret, vände sig om.
Svartsjuk! Jag beklagar. Och svartsjuk på ett halvgammalt fruntimmer med sminkade läppar. Det är dystert. Dessutom ett fruntimmer, som först i dag hört herr de Lorche nämnas. Som aldrig sett honom. Och som följaktligen aldrig haft honom i kikarn.
Det var en sortiereplik och fru Julia Koerner gjorde sin sortie.
Fru Ingeborg befallde:
Sussi, kom hit! Sätt dig här!
Hon drog ned flickan på stolens armstöd, hon tog fram sin näsduk, torkade hennes ögon, kinder och näsa.
Alltså, Sussi, sa hon, nu är du förlovad. Ingen kan hjälpa det. Jag menar — det blir nog bra. Du har kanske gjort ett gott val. Jag vet ju ingenting. Men om jag nu inte gör några invändningar utan låter saken ha sin gång, så gör jag det med ett bestämt förbehåll. Jag kommer att taga grundligt
34
