CHEFEN FRU INGEBORG
Jaså, nu är man svärmor. Det låter rysligt. Han ska få kalla mig mamma. Det är åtminstone gammalt och vant.
Hon somnade nöjd. Undersökningen hade givit klart besked. Hon visste vad hon önskade och varför hon önskade. Hon tänkte på svärsonen och kände sig glad, hon tänkte på sonen och kände sig skadeglad. Så elak hade hon blivit bara på en dag.
Men dagen därpå kom besvikelsen.
Den kom, oförberedd och hjärtekrossande. Nattens besynnerliga och behagliga glädje hade icke övergivit henne under dagen. Hon hade betett sig skälmskt och övermodigt mot herr Andersson, retande hans nyfikenhet med antydningar om stora förändringar i firman. Hon hade betett sig skälmskt och övermodigt och sårande mot sina barn. Hon hade avspisat Kurts allvarliga frågor rörande vissa affärer genom att torka honom bakom örat med sin näsduk. Hon hade tänt alla den trotsiga vredens flammor i sin dotters själ och ögon genom att antyda att en viss ung man, om än aldrig så käck, skulle komma att dansa efter svärmors pipa.
Högmod går före fall. Nu var stunden inne. Festbordet stod dukat med blommor och ljus och kristaller. Tysta Marie, den dystra och fula, hade dragit sig tillbaka. Sussis kinder flammade i kärlek och oro. Kurt stod och tog sig bra ut, allvarlig men vacker. Själv var hon snyggt och anständigt klädd samt hade dessutom besökt sin hårfrisörska. Och förstuklockan ringde. Husan sprang genom salen, men hejdades. Fru Balzar ville själv öppna. Hon öppnade. In trädde fästmannens mamma, efter henne fästmannen. Och med honom den stora besvikelsen.
Det var icke HAN.
Han var icke ens lik honom. Undantagandes att båda voro långa och ljusa fanns ej ett spår av likhet. Den här var på
52
