CHEFEN FRU INGEBORG
dels för deras egen skull, dels därför att kunderna funno dem charmanta och spridde dem — en sorts gratisreklam — bland sina vänner, dels därför att de gåvo honom anseende av att vara en spirituell karl. De gåvo honom den lilla distinktion, som krävdes för att framhäva hans gestalt ur det jämnsläta handelsskrået. Till sist: bokhandeln var ett experiment. Och det finns människor, som dö av ledsnad, om de inte få experimentera.
Merkantilt sett utföll experimentet illa. Herr Balzar förde en förbittrad kamp med sitt ekonomiska samvete, gav slutligen vika. Den franska litteraturen realiserades ej utan betydande förlust. I lokalerna inflyttade en vin- och spritfirma. Även nu kunde herr Balzar ha gjort ordlekar om saker som stiga åt huvudet och saker som sitta på huvudet. Han gjorde dem icke, han var en man med smak. Sedan vinfirman gjort konkurs och sedan firman Balzar inköpt fastigheten, upplevde de båda lokalerna skiftande men alltid ödmjuka öden. Än användes de som uppackningsrum eller tillfälliga lagerrum, än uthyrdes de åt mera sporadiska företag: bokrealisationer, smärre utställningar, blygsamma välgörenhetstillställningar. Och nu var det här, i firman Balzars enkla vagga, som Kurt sålde sina hattar.
Naturligtvis hade den enkla vaggan förvandlats. De båda lokalerna hade sammanslagits och försetts med en ingång av stora mått och med svängdörr. Fönsterna hade betydligt vidgats. Golvet höjde sig amfiteatraliskt kring en halvcirkelformig plats, från vilken en halvannan meter bred gång förde till entrén. På avsatserna, sju till antalet, stodo ståndare av olika höjd, var och en med sin hatt. Tvåhundra ståndare, tvåhundra hattar. Det biträde, som på en kunds begäran tog ned en hatt till förevisning, ersatte den samtidigt med en ny. Inte nog med det: tre gånger om dagen, kl. 9,
