Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

vetet — fästa blicken vid varje mötande hatt. Var hatten av kvalitet, blev blicken medveten och hon sa till sig själv: Kan den vara från oss? Så skänkte hon den två eller tre sekunders tankar. Nu blev vanan pinsam, tack vare Kurts hattar. Överallt såg hon dem sväva omkring, dessa rysliga tingestar, med sina dåliga stommar, sina pråliga, tarvliga monteringar. Och alla voro de från ”oss”! Var enda en hade ”vi” på vårt samvete. De kvalde henne, de skrämde henne. Hon ville inte se dem. Hon sa till sonen:

Vet du, Kurt — jag skäms!

Han skämdes inte! Han var stolt och lycklig. Han gick inte på gatan utan att med blicken jaga sina fjärilar. Hans kamrater fann honom odräglig. Deras konversation intresserade honom inte. Han gick på spej. Rätt vad det var höjde han handen, pekade, ögonen blixtrade:

Se där! Där går en av mina hattar. Och där en till! Och där! Och där! Vi rycka framåt, vi ha vunnit bataljen!

Vunnit? Var det så säkert? Kostnaderna för ombyggnad och inredning av den nya lokalen kunde approximativt beräknas och voro högst betydande. Rimligtvis kunde endast en bråkdel därav läggas på ”Kurts affär”. Lokalen fanns där ju och den var präktig. Ja. Men dess inredning var så speciell. En hattbatalj som denna kan vinnas en gång, knappast flera. Man måste hitta någonting nytt. Den präktiga lokalen kunde inte stå och gapa, tom. Någonting nytt — men vad? I vilken riktning skulle firman utveckla sig? Och hade den just nu ekonomisk kraft till utveckling? Hade dess ledning tillräcklig kraft? Nu kunde han ha behövts, den där parhästen, som fru Ingeborg drömt om på lek. Han skulle inte ha blivit någon lyxhäst. Tyvärr kunde han icke sökas inom familjen.

Vidare: ”hattaffären” hade vidgat firmans kundkrets

63