CHEFEN FRU INGEBORG
FÄSTMANNENS SKULDER
Så småningom och likväl på ganska kort tid tog sonen från henne makten. Den gled från henne till honom utan att de ville det och nästan utan att de märkte det. Skulle kanske ingenting märkt om inte den kvickögde Andersson hållit vakt, obarmhärtigt markerande varje förändring. Nu vågar chefen inte göra det och det — utan att fråga Kurt — nu vågar chefen inte — börjar bli gammal —
Hon kunde ha svarat, att det var firman, som började bli gammal, och att gamla firmor riskera att förvandlas till ålderdomshem — ifall chefen är aldrig så lite hjärtnupen. Hon kunde ha sagt att hon ibland vid en viss herr Anderssons pulpet tyckte sig se en helt ung man med ovanligt kraftig haka, ett osvikligt tecken på energi.
Hon sa varken det eller annat, hon hade inte tid. Vårarbetet hotade att stiga henne över huvudet. Firmans personal var för liten. I den nya lokalen sköttes arbetet av nyanställda, men de nyanställda måste uppblandas med beprövade krafter. På så sätt decimerades huvudaffärens personal. Nytt folk måste anskaffas och de voro i regel okunniga och odugliga. Fan var lös, som man plär säga. Allting gick på sned. Gamla goda kunder ringde upp chefen och frågade, om det var en ny affärsprincip att ha färgblinda flickor på ateljén? En annan sa: Kära fru Balzar, jag köpte en hatt och ni skickar mig en förtjusande fjäderboa. Kanske det är en present?
Sådant ska man stå och skratta åt, låtsas vara road av det vänliga skämtet. Ty det var gamla goda kunder och det var snällt av dem att inte bli onda. Men hon var sannerligen inte road. Små förtretligheter ska man bära med jämnmod, stora
