Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

fallen! Det är en stor lycka att kunna hjälpa en olycklig. Betänk det!

För ögonblicket var hon inte hågad att betänka någonting. Han retade henne. Hon tyckte, att hans ömkliga, obehagliga person var inkarnationen av alla de fåniga, meningslösa små olyckor, som förföljde henne. Hon ropade in ett par ungdomar från yttre kontoret och bad dem köra ut slusken. Tiggaren stirrade på henne. Han var förvånad och ledsen. Han sa helt stillsamt:

Det hade jag inte väntat av fru Balzar. Någon utkastning behövs inte. Jag har levnadsvett. Jag går frivilligt. Han gick, men redan på yttre kontoret tycks levnadsvettet ha tagit slut. Han började gorma. Det blev ett väsen! Stolar och bord började dansa. Slutligen kom portvakten med en poliskonstapel. Då förändrades tonen, tiggaren blev jämmerlig, snyftade och bad. Fru Ingeborg, som stod vid dörren och lyssnade, blev också jämmerlig: hon brast i gråt. Hon satte sig vid skrivbordet och grät hejdlöst. Hon hade inte gråtit på många, många år. Nu gav hon källorna frihet. Och bakom henne stod den ohygglige och oundviklige gubben, knackade henne i ryggen med hårda, brungula fingrar, muttrade: Jo, jo, vi är inte längre densamma. Åldern tar ut sin rätt — —

Sådant hände på kontoret. Ständigt trassel, förtret, obehagliga scener. Hemma var det inte stort bättre. Tysta Marie hade tagit till uppgift att övervaka fästfolkets seder. Det gamla fruntimret med eldmärket hyste överdrivna föreställningar om förlovningstidens frestelser och faror. Hon följde de förlovade hack i häl. Det rum, där de sökte en fristad, inspekterades minst fyra gånger i tummen. Reglade de dörren, knackade hon envist som en hackspett. Och hon vägrade fästmannen det ljuva privilegiet att knäppa sin fästmös pam-

69