CHEFEN FRU INGEBORG
omhändertagen och förd till sjukhuset, så hade han sannolikt dött. Där ser mamma! Att det kanske var lika bra att jag stannade. Men nu ska mamma få höra! När jag kom till sjukhuset för att hälsa på honom, vägrade han att ta emot mig. Varför? Därför att jag inte hindrat honom! Och mer än så! Inför kamraterna påstod han, att jag tvingat honom att skjuta sig. Jag skulle ha sagt, att jag inte tänkte lämna honom förrän det var gjort. Och det är sant. Det sa jag verkligen. Men inte i den betydelsen, inte alls för att tvinga. Tvinga, sedan jag i timmar avrått honom! Det kan man kalla att förvränga fakta. Tvinga! Jag hade inte ens rått honom till det. Jag hade bara sagt, att det kanske kunde vara lika bra. Vad säger mamma om det?
Jag säger, svarade fru Ingeborg lugnt, att du är ett odjur. Du är avskyvärd. Om det är sant, vad du berättat, så är du avskyvärd. Och är det inte sant, så är du lika avskyvärd ändå.
Varför sa hon så? Trodde hon att historien var uppdiktad? Både trodde och inte trodde. Men hon hade under berättelsens gång fått ett allt starkare intryck av, att han försökte skrämma henne. I vad syfte kunde hon inte begripa. Och inte heller hade det lyckats honom. Hon var fullständigt lugn. Likväl ryckte hon till, när han plötsligt reste sig och flyttade sin stol tätt intill hennes. Han la sin hand på hennes knä. Det kändes obehagligt, men hon lät den ligga. Det skulle ha verkat nervöst och obehärskat att skjuta undan den.
Fästmannen började sitt försvarstal.
Jag vet inte, vad mamma menar med odjur. Tror mamma att jag är hjärtlös? Känslolös? Fråga Sussi. Det är jag inte. Men jag medger att jag har en svaghet. Och den består just däri, att jag ibland tycker att allting kan vara lika bra.
