Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

berättelsens slut. Fru Ingeborg smekte hans hand. Hon tänkte: Du får gärna gräla på mig, min gosse, gärna! Det är obeskrivligt tryggt att ha dig, och det gör ingenting att du grälar på din gamla mamma.

Kurt sa:

Du har alltså givit gumman ditt löfte?

Det hade hon onekligen. Men hon var villig att bryta sitt löfte, om så fordrades. Det kunde kanske vara lika bra, tillade hon, och Kurt upprepade tankspridd: lika bra? Plötsigt rynkade han pannan rent otroligt och utbrast förtrytsamt: Bryta ditt löfte! Du pratar! Men lika hastigt som åskvädret kom, försvann det. Pannan klarnade hastigt och helt, och herr Kurt, ibland kallad den dumme pojken, gjorde följande myndiga uttalande:

Louis är husets dotters fästman. Det kommer vi inte ifrån, åtminstone inte för närvarande. Bli de gifta, måste vi förr eller senare ordna hans affärer. Vi kan lika gärna göra det nu. Slås förlovningen upp, så ha vi visserligen iklätt oss en alldeles onödig förbindelse. Men jag tänker att den uppslagna förlovningen skulle trösta oss för större förluster än så. Chefen har som vanligt handlat rätt.

Tack, sa chefen.



GIV EN FEST FÖR JULIA —

Vårkampanjen sackade av, stillnade. Halva extrapersonalen kunde avskedas. Felexpedieringarna upphörde, flickorna på ateljén återfingo färgsinnet. Chefens talträngda, argsinta och försmädliga telefon förvandlades till en trivsam varelse, nyttig och beskedlig. Herr Andersson tog redan sin semester, fiskade lax i Norrland. Med honom försvann

91