( 108 )
LXXXVI.
I tysta natten allt, ifrån din strand
Till bergen, syns ej mörkt, fastän i skymning,
Och fastän sammansmält, dock skiljas kan;
Blott berget Juras väggar svarta hota
I tvärbrant höjd för ögat. Mera när,
En liflig välluckt andas ifrån stranden,
Af blomster i sin friskhet; örat rörs
Af vattnets drypande från höjda åror,
Och än af hes godnatt, i syrsans svaga sång.
LXXXVII.
Den är en aftonvandrare, hvars lif
Är barnets likt, som qvider sig till hvila.
Emellanåt, från buskar, fågels röst
Så ljufligt faller in, men åter tystnar.
På bergens höjd en hviskping sväfva tycks;
Men det är fantasi. Från stjernklar himmel,
Nedgjuter daggen tyst sin kärleks tår,
Som tränger i naturens öppna sköte,
Och ämnet föder der till hennes färgors glans.
LXXXVIII.
I stjernor! himlahvalfvens poesi!
I edra blad, om vi försökt att läsa
Mäns, rikens öden; det förlåtas bör,
Om under önskningen att storhet vinna
Vi öfverstiga dödlighetens lott,
Och söka skyldskapsband med er, som ären
Så mystiska, så sköna, och som väckt
Hos oss så vördsam kärlek ifrån fjerran,
Att lycka, rykte, makt och lif gafs stjernors namn.
