Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

( 130 )

XXV.

Min själ har vandrat; jag den återför
Till åsyn af ett stort förfall, att stadna,
Ruin ibland ruiner, följa spår
Af stater, storhet, i ett land, begrafne,
Som öfvermäktigt i sin fordna höjd
Och skönast än, för alltid måste blifva
Den himmelska naturens mästerverk,
Hvari var gjutet hjeltemod och frihet,
All skönhet, tapperhet och makt på jord och haf.

XXVI.

En republik af kungar, män af Rom!
Allt sedan, äfven nu, Italien sköna!
Du, verldens rika lustgård, är ett hem
För allt hvad konst förmår, natur kan skänka;
Och der du ödslig syns, hvad liknar dig?
Ditt ogräs sjelft är skönt, och ödemarken
Mer rik än andra länders fruktbarhet.
Ditt stoft är ära, din ruin är helgad
Af minnets högsta glans och oförstörlig prakt.

XXVII.

Se! månen uppgick; än det ej är natt —
Med henne solgång delar skyn — kring Alphöjd
Af blå Friulis bergsrand, likt ett haf
Sig gjuter herrligt sken. Och molnfri himmel,
Af alla ljusets färgor, synes smält
Till vidsträckt Iris, öfver Vestra rymden.
Dag, i förfluten evighet der sänks,
Men öfver Östern, mildt Dianas anlet
På azurn skrider fram — en sälla väsens ö.