( 152 )
XCI.
Han kom, han såg och segrade. Men den,
Som skulle qväst hans örnar, lärt dem flyga,
Som tämda falkar uti Galliens led,
I sanning han sin här till segren förde,
Med hjerta döft, som aldrig hört sig sjelft;
Och icke likt en vanlig menska skapad,
Med blott en enda svaghet, men den stor —
Behagsjuk ärelystnad — dock han syftat —
Till hvad? kan sjelf han ge, på denna frågan svar?
XCII.
Allt eller intet vill han bli; och ej
På döden som tillintetgör, vill vänta.
Få år, och han Cæsarers ära hann,
På dem vi trampa här. För den, han reste
Åt sig triumfens port; för den han göt,
En fortsatt ström af jordens blod och tårar:
En allmän syndaflod, der ingen ark
För räddning finns, och ebben följs af floden.
Förnya bågen, Gud! till mensklighetens tröst!
XCIII.
Hvad hemtas kan af menskans öde själ?
Med hennes trånga sinnen, svagt förståndet,
Och lifvet kort, och sanning djupt försänkt,
Och allting vägdt på vanans falska vågskål,
I opinionens allmakts tvång, som sträckt
Kring jorden mörkrets flor, tills ändtlig,
Rätt, orätt dömts af slump; och mannen blek,
Förfäras att hans mening uppenbaras,
Att tanken fri, är brott, och jordens ljus för klart.
