( 155 )
C.
Hvem var då hon, som står bland döda främst,
I slott begrafven? Var hon kysk och fager,
Värd Kunglig, eller mer — värd Romersk bädd?
Har höfdingars och hjeltars ätt hon burit?
Hvad dotter ärfde hennes skönhets glans?
Hur har hon lefvat, älskat, dödt? Så hedrad,
Och ställd liksom till allmän vördnads mål,
Der ringa lemningar ej våga multna,
Ställd att förkunna mer, än hvad är dödligs lott?
CI.
Var hon af dem som älskat sina män?
Af dem, som älskat andras? Slika funnits,
Så säger Romas häfd, från äldsta dar.
Var hon matrona med Cornelias anblick?
Egyptens Drottning lik i lätt behag?
Med nöjen slösande, mot nöjet väpnad
Af åldrig, medfödd dygd? och hade hon
På hjertats ljufhet hvilat, eller kärlek
Från sina sorger stängt? ty kärlek sjelf är sorg.
CII.
Måhända dog hon ung, måske förtryckt
Af vida tyngre qval, än tunga grafven
Som hvilar på ett älskvärdt stoft; har moln
Omkring dess skönhet hopats, och ett mörker
Kring svarta ögat, domens förebud
Af Gud åt dem han älskar? döden tidig?
Här Solgångs fägring gjutits klar och tändts,
Med hectiskt ljus, den dödas aftonstjerna,
Och rodnad på dess kind likt höstens vissna löf?