( 25 )
LXIII.
Mer framdeles om dig. I sångens lopp,
Jag afvek, för att här min dyrkan offra,
Och glömde Spaniens söner, mö'r och land,
Dess öde, kärt för alla fria hjertan,
Att helsa dig, måhända med en tår.
Till ämnet nu. Dock från din helga boning,
Låt mig en lemning få, ett minne blott,
Ett löf, från Daphnes evigt gröna planta;
Men se ej högmods drift i vandrarns ringa bön.
LXIV.
I Greklands ungdom aldrig, sköna berg!
Du såg mer fagert chor kring Jättefoten:
Ej Delphi, när med mer än mensklig eld,
Prestinnor sjöngo hymn till Pythierns ära,
Såg samlas flock, mer skapt att kalla fram
Ljuf kärleks sång än andalusiens tärnor,
Uppfostrade i milda lustars sköt.
Ack! att så fredligt löftak dem beskuggat,
Som Grekland bjuda kan, fast nu på ära tomt!
LXV.
Sevilla stolt och skön! Dess egen bygd
Dess skatter, kraft och fordna lott må prisa;
Men Cadix lysande på fjermad strand,
Begär ett lof mer ljuft, fast ej så ädelt.
O last! Hur lätt är ej din vällusts väg,
Och hvem kan fly, då ungdomsblodet svallar,
Förvillelsen af så förtrollad syn?
En Cherubhydra, du omkring oss gapar;
Och efter hvarje smak, din skepnad vexlar ljuft.
