( 35 )
LXXXVIII.
Gjuts väl en enda tår vid härjarns död?
Se det förstörda fält som ännu röker;
Se händer, färgade i qvinnors blod;
Och lemna sorglöst, obegrafna kroppar;
Att blifva hundens eller gammens rof;
Fastän ovärdiga af deras käftar.
Låt blekta ben och blods ej blekta fläck;
Med fasa hemsk utmärka stridens bana,
Att våra barn må tro hvad våra ögon sett.
LXXXIX.
Ej än så grufligt verk fullbordadt är;
Från Pyrenéen strömma bataljoner;
Allt mörknar än; knappt verket är begyndt;
Och slutet ej kan ses af dödligt öga.
De fallna folk på Spanien se. Om fri,
Hon mer befriar än Pizarro kufvat.
Hvad vedergällningslag! Columbia lugn;
Sig frodar efter Quitos söners ofärd;
Och moderlandet fylls af obehindradt mord.
XC.
Ej allt det blod, vid Talavera göts;
Ej alla undren af Barossas fältslag;
Ej Albuera, höljd af dödas mängd,
För Spanien obestridlig rätt befästat.
När skall Olivens qvist ej vissna bort?
När, Spanien andas efter blygd af mödor?
Hur mången oviss dag i natten sänks,
Förr'n Galliens röfvare sig vändt från rofvet,
Och frihets nya träd skall blifva hemfödt der?
