110
satser syfta, och huru altsammans concentrerar i en Punct, nämligen, at Norrbottningarne wilja hafwa Stapel-rätt, och sedan besökas af utlänningen, dömmer han straxt i det följande, at de således af honom sjelf i en Punct concentrerade satser ”omöjeligen kunna twingas tilsammans, utan twärtom stöta all förnuftig öfwerläggnings-kraft, och all redig slut-konst; så at om i en hjerna icke kunna rymmas twänne krafter, som snörrätt strida emot hwarandra, så kunna ock dessa bägge satser aldrig tillika förfäktas.”
Jag undrar högeligen, huru samma satser, som han nu förklarar för stridige, näst förut i Critici egen hjerna kunnat concentrera i en Punct, så at han af båda afhandlingarna förmått utdraga en fullkomlig sammanhängande tanka, och jag frågar hwar tänkande människa: om icke just detta involverar den uppenbaraste Contradiction, som en Aristoteles och Wolf i sin tid någonsin kunnat tala om?
Om jag wille medgifwa ej allenast, at de Auctor påtrugade satser werkeligen wore hans, utan ock, at deras werkställande för Fosterlandet werkeligen wore skadeligt, nämligen, at Auctor wil utwidga Sjö-farten inom Riket genom flera Stapel-städer, och at wi därtil icke borde taga Arbetare från Jordbruket, utan låta utlänningen skaffa oss wåra behof, finner jag dock uti dem aldrig wara någon Contradiction. Wi hafwe ju däruppå hundrade prof, at sådant werkeligen så i Swerige, som annorstädes händt. Huru kan då sådant innehålla någon Contradiction? Omöjeliga ting blifwa för en Allmagt möjeliga; men stridiga satser winna aldrig hwarken möjelighet eller warelse.
Si nu, min Läsare! huru Criticus bleknar af för denna stöten. Jag försäkrar, det ömar mig rätt mycket, at angripa honom så hårdt; men då det rörer Medborgares frihet, blifwer det en så öm skyldighet, som det wore nedrigt, at göra något af enskild hämd och Interesse.
Jag hör och ser många tänka lika med mig; men de flästa krusa för egennyttan, och wilja icke stöta sig med dess förswarare; utan smyga småningom sanningarne fram. Men jag fruktar, at
