122
wäl kunna gagna någre enskildte personer, men skada det Allmänna.”
Nu til det
Andra Wattu-Profwet.
§. 75.
At nagelfara alla de irringar och misstag, som Criticus härwid gjordt, blefwe nu mera för widlöftigt, sedan saken i det föregående är tydeligen lagd för Läsarens ögon. Han anförer i synnerhet pag. 19. et summariskt sammandrag af dem i sex särskildte puncter, dem jag kårteligen hwar för sig wil beswara.
Sedan han i början af samma sida, infört et stycke af Auctors Skrift, säger han: Sådant buller och wäsende behagar Auctor göra af ingen ting; Ty, säger han: I:o. nekar jag, at klagan mer och mer öktes, då likwäl han måste sjelf medgifwa, at Allmogen wid flere Riksdagar klagat, och at eländet ändteligen blef för stort, så at Ständerne sjelfwe wid 1762 års Riksdag måste uppenbarligen säga, at de aflägsnare orter icke ens för Sedlar, och knapt för Contant Skiljemynt, kunnat få några marker Salt, och at samma brist ökt sig just i en tid, då Ständer länge mödat sig den afwärja. Här röjer Criticus sitt tungomål. Dessa ord äro intagne uti Källan til Rikets Wanmagt, straxt efter de af honom anförde orden. Jag tycker, at klagan kunde icke gå längre, fast sådant föga hos Criticus upwäcker någon ömhet emot menigheten.
De aflägsnas klagan höres sällan så långt, at den hinner til Hufwudstaden, månge få dessförinnan sätta til egendom, helsa och wälfärd; men då den ändteligen kommer fram, tror man, at de klaga för ro skull. De nödlidande hafwa dock den trösten, at Herren hörer de fattigas klagan, då de af människor blifwa förgätne.
§. 76.
II:o. Säger Criticus: Är berättelsen om Monopolisterna hemma, blott i Auctors hjärna. Denna proposition är til en del