134
och äfwen för et drägeligare pris? Mon Naturen sjelf utan Lagarnes tilhjelp i Ängeland ej allenast indelt Urmakare til särskildt Handtwerk, utan äfwen Arbetarena inom samma Ämbete uti tio til 15 särskildta Classer, af hwilka den ena aldrig befattar sig med den andras göromål? Hwilket likwäl i et folkfattigt land med de aldrasträngaste författningar ej låter sig göra, utan samma Närings-idkares undergång; men genom arbetarenas tilwäxt utan någon författning gör sig sjelft.
§. 84.
Lät oss gå litet widare. Skråna, ehuru de på detta sättet plågas af hwarandra, kunna dock någorlunda bärga sig, i anseende til sina omskansade rättigheter, emot den ringare delen af Nation. Men, hwad måste här hända de andre? Om en ej wisste det ringaste hwad som sker, så är man dock i stånd, at förnuftigt wis säga, hwad som bör ske.
Sådane förenade Societeter äga i en Stat altid en fördubblad styrka, at influera på Lagarna, och antingen under allehanda fagra sken, förskaffa sig sådana, som bäst stå tilsammans med deras fördel, eller ock eludera och förakta de förra, då fattige Medborgare utom dem, hwar för sig få stå sitt egit kast.
Slå sig flere sådane Societeter tilsamman, och nyttja sin gemensama styrka til sin förmon, wågas ofta rätt tiltagsna steg.
Stockholms Borgerskap wille år 1748 tilwälla sig en wiss slags eminent-rättighet öfwer de af Sweriges Krona Staden til nyttjande uplåtne lägenheter; i anledning hwaraf Kongl. Maj:t fant nödigt, at i nådig skrifwelse af den 20 Junii samma år til Öfwerståthållaren åtwarna Stadsens Magistrat och Äldsta, at ej sträcka sina Privilegier och nyttjo-rätt så wida, ”som wore dem medgifwen någon independence ifrån det öfwerseende, som Kongl. Maj:ts Konungsliga Rätt och Magt tilkom, och at Magistraten bordt draga försyn, at framkomma, med därhän syftande påminnelser, och slutsattser, samt at Magistratens anförande hos Kongl. Maj:t war ej mindre djerft och oanständigt, än afwikande från den underdåniga wördnad, som de Öfwerheten wid alla tilfällen skyldige äro, och Kongl. Maj:t ingalunda wil
