Hoppa till innehållet

Sida:Chydenius Omständligt svar (1765) med Erinringar och Ödmjukt memorial.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

156

sta, andra och fjerde skälet blifwer til hans största möjeliga fördel yttradt, när man wil tro, at de blifwit anförde af förhastande, eller otilräckelig insigt. Han hämtar i det följande af dem, innehållet tilsammans, och berättar, at de wilja i hela sin widd icke annat säga, än at, så wida wi icke känna Handelens och Hushållningens natur, så är bäst, at lämna naturen sjelf all styrelse öfwer wårt Hushålls werk. Men Auctor kännes aldeles icke wid de orden: all styrelse öfwer wårt Hushålls-werk; Ty det följer aldrig, af hwad han här anfört. Han hafwer at göra med speciela hushålls-författningar, som fördela arbetet i wissa näringar; men ej om den allmänna wård, som åligger Öfwerheten för sina undersåtares handel och hushållning, hwarom äfwen här frammanföre är mera omständeligen handladt. Läsaren finner således, huru man med flit söker swepsak med Auctor, i det han ingen del äger.

Wargen fant godt skäl, at dömma Lammet för upgrymlat watten, fast Lammet stod et godt stycke nedanföre wid strömmen och drack.

Jag förmärker hos Criticus en underlig fruktan, för den stora willerwalla, som näringarne råkade uti, i fall Författningarne, som Classificera dem, skulle uphäfwas. Lät oss då få weta, huru det skulle gå. Slåss, stjäla, supa, bannas, och andra människo-slägtets-förstörande laster, må med alt det alfware, som Guds Ord och Naturens Lag föreskrifwer, hämmas och straffas, och den som späkt, och med lagom lefwa wil6 beskyddas.

Folket, säger man, strömmar då hopetals i några näringar, och ruinerar sig sjelf, och andra Närings-idkare med sig. Sådant måste hända, då allenast en eller annan näring finge en sådan öpning; men låssas banden tillika på dem alla, så behåller hwarje näring i det närmaste sitt naturliga quantum: hafwer en förlitet, drager den åt sig från andra, som beswäras af öfwerflöd. Den som äger drift, styrka och böjelse til sin handtering, blifwer qwar och wälmående därwid. Den medelmåttige föder sig och lefwer; men den lata och därtil illa fallna, måste godwilligt gå ut, då han af Författningarna ej njuter något särskildt beskydd. Han bör dock ej räknas därföre förlorad utur Staten;

ty