22
§. 14.
Af detta exempel torde nu blifwa begripeligt och til fullo bewist, huru äfwentyrligt det är för et Rike eller Province, at skränka Handelen inom en eller få Städer och få Personer: och at intet Krig eller Fiende kan så härja et land, som Medborgare, då porten därtil genom författningarna directe eller indirecte öpnas.
Här märker man, huru angelägit det är för Lagstiftande Magten, at wid Lagars författande hafwa folkets, men ej några personers winst för sitt Hufwud-ögnamärke; emedan man omöjeligen kan se förut alla de swåra påfölgder, som eljest därmed äro oskiljaktige.
Hwem hade wäl kunnat tro år 1681, då Uddewalla förlorade sin Stapel-rättighet, at det inom 38 år skulle kosta Riket och Wärmlands Bärgslag några och tjugu millioner. Eller om Uddewalla aldrig mera återfått denna rätt, eller å nyo blifwit satt i mistning däraf, som wisserligen war så tilstäldt, och ännu 1723 med alfware, äfwen inom den öfwer samma ämne satte Deputation, arbetades på, hwem hade wetat eller wågat från denna anstalt, som af Krigs- och Ammiralitets-Collegierne med så intagande skäl förgyltes, leda Bärgslagens och Kronans så stora skada och elände? Äfwen som nu ingen lärer wara i stånd, at säga: huru stor del dylika förbud för andra Städer i Riket, hafwa i wåra olyckor.
Här blifwer du warse det, som wid åtskilliga Oeconomiska författningar plägar hända, då utwidga några Medborgares rättigheter på de andras kostnad, nämligen, at Regeringen öfwerhopas med twå dubbelt arbete; men uträttar ingen ting med någondera, om icke sjelfwa författningen uphäfwes. Lagstiftaren oroas ouphörligen af den lidandes klagan, och den andras öfwerdåd. Den förra blifwer ej tilfredsstäld, om den icke återfår sin förlorade rätt, eller någon ärsättning af den tredjes, som då blifwer lika klagande, som han war förut; men den andras nya förmon åstadkommer nya missbruk, missbruken nya Lagar, Lagarna nya brott, och brotten Rättegångar; hwilka alla härstamma från sjelf-
