4
af Rikets Wanmagt, har få skrifwit, at han är sjelf wanmägtig blifwen och aldrig mera kan förswara sig.
När sanningen, icke desto mindre, bryter sig fram för Allmänheten, måste skåde-spelet, där Medborgares frihet och rätt ageras, icke sakna upmärsama åskådare.
§. 2.
Utan stadig grundläggning kan aldrig någon byggnad äga bestånd. Gå sannings-länkorne icke in uti hwarandra, och sluta sig tilhopa, kan ingen wara säker om utgången. Wil man nu rätt undersöka en byggnad, Blifwer ingen ting nödigare, än at noga ransaka grundwalen hwarpå den är bygd, och sedan noga märka, wad werkan det gjorda anfallet haft uppå den samma. I sådan afsigt av tjenligast, at först bestyrka de af Auctor anförda skäl, och sedan granska beskaffenheten af de inkast Criticus gjort däremot.
Ämnet, som Auctor gått in uti, är ganska widsträckt. Det rörer hela ställningen af wåra allmänna Oeconomiska författningar. Han ser sitt Fädernesland i en ömkans-wärd belägenhet. Ciceros wältalighet, Pompeji gåfwor och Cæsars lycka, hafwa ej warit i stånd, at skaffa honom öfwertygelse om Romerska Statens sällhet i deras tid, och det lykliga tide-hwarf man genom deras åtgärd hade framdeles at wänta. Attici foglighet, at med köld anse de farligaste wälfningar i Republiken, har han hållit för den swartaste fläck, som en fri Medborgare kunde beläggas med.
§. 3.
Wörda sin Konung och lyda Rikets Lagar, äro twänne så Helgade plikter, at deras eftersättning befläckar det medborgerliga namnet; men strida äfwen få litet emot en allmän granskning af wåra författningar, som den hos fritt folk blifwer en af wåra ömaste skyldigheter, utom hwilken wi aldrig göra rätt skäl för det stora Frihets-namnet.
Allmänna och långwariga trån-sjukor i Riks-kroppen, kunna aldrig wara til, om de icke understödjas af författningar. Dessa äro gjorde af människor, och kunna därföre wara felaktige, oaktadt de, så länge de äga bestånd, til sitt förbindande äro fullkomlige.
