lös tid straxt efter kriget måste gå uti, hwilket nödwändigt fordrade til en stor del utländska Förlager på ränta och dyra införskrifningar af därtil nödiga Waror, så blifwer ej swårt at se, om de penningar, som wåra egna handlande fingo för sina Frakter, stannade i Swensk eller utländsk mans hand.
Til exempel: Om wi tage allenast de år 1724 å nyo bygde 248 Fartyg, i et medel-tal hwardera kosta 10000 Dal. Kopparm:t, fordrades til deras utredande in emot 212 millions Förlag, af hwilket til det minsta den utomlands annars sälgbara Järn-posten minskades til 12 million Dal. K:mynts wärde, för det som nyttjades til egna Skepps-byggerier; För desse Skeppens behof til Tachlage, Linor, Trossar etc. kunde åtgå wid pass à 15 Skepp. på hwardera, 3720 Skepp. Hampa, som à 200 Dal. Skepp. drog en Summa af 744000 Dal. K:mynt utur Riket. Lägga wi nu 1000 alnar Segelduk til hwardera Fartyget, som til större delen färdigt hämtades in och räkne dess pris til Dal. K:mynt alnen, utgör det 248000 Dal. K:mynt, eller tilsammans med den införskrefne Hampans wärde, in emot 1 million Dal., som samma år gingo til utlänningen. Om nu dessa 248 Skepp blifwit upbygde med utländska Förlager til 212 million, förlorade Riket blott igenom Räntor däruppå à 6 pro Cent 150000 Dal. årligen.
§. 39.
Se nu, min Läsare! huru de af egna Redare upburne Frakter, med hundrade ProCent kunna falla i utlänningens händer, och huru den smikrande winsten, i fall någon näring icke kan utan twång, belöningar och ärsättningar, bära sig self, nödwändigt måste på et eller annat sätt falla i utlänningens händer.
Kan någon Swensk man se detta wara dolt för sina Landsmän, och dem inwefwas i möker om hela sammanhanget med fagra skäl, utan at tillika känna hos sig den kraftigaste förbindelse, at rödja sådane hinder utur wägen, och lägga alt i ljusan dag? Mon den lilla förtret, at blifwa tadlad och ansedd för utlänninge, skulle swara emot det nöje, at arbeta på Medborgares frihet, och en fast grundwal, hwarpå deras författningar kunde
