22
troenden, än han under freden mottagit. Han förde sin bataljon med lugn och vaksam skicklighet. Alltid följde han striden med varmt intresse, och blef skjuten då han till häst, oaktadt mångas uppmaning att stiga af, anförande en tiraljör-kedja mot fienden, upplifvade genom sitt exempel soldaterna . . . som på kort håll hade en häftig skottvexling med en påträngande, talrik fiende . . . till mod och tapperhet. Han var ett lefvande exempel på huru man i fredstid har svårt att bedöma, huruvida en militär duger till något eller intet. I fredstid spelar lycksökeriet inom alla arméer en stor rôle. Morgenstjerne var aldrig lycksökare: lika värdigt ett redligt, allvarligt och manligt sinne, som en enkel, men öppen och sann krigares karakter, lefde och stupade han, under uppfyllande af sina pligter. Hans kamrater värderade honom, soldaterna älskade honom. Vederbörande erkände först, så som sig borde, hans sanna, stora värde på hans graf. Föröfrigt var han, då jag sednast såg honom, bäddad i likkistan i Sönderborgs kyrka, ett bland de vackraste, manligaste, ridderligaste lik, som jag någonsin sett. Med sitt hvita hår och ett leende ännu i det ädla, stolta ansigtet låg han der, en den skönaste representant för män, tillhörande den mera framskridna åldern. Bredvid honom låg den tappre Lejonhufvud. Ålderdom och ungdom stridde och stupade för samma sak och hvila nu under samma torfva.
En Svensk frivillig i den Danska arméen, som ifrån krigets början deltagit deri, har benäget lemnat oss dessa upplysningar, hvarföre man bör kunna anse dem såsom fullkomligt opartiska.
