31
Ett Preussiskt detachement hade fattat posto uti en by
ej långt från Sundeved. Dess ställning här var ointaglig
för en ej större styrka än den Danska, derest icke byn
kunde sättas i brand. Detta åter var nära omöjligt,
emedan den alldeles flacka slätten gjorde att den styrka, som
försökte alt rycka fram, skulle under vägen hafva blifvit
helt och hållet nedskjuten af de Preussiske tiraljörerne,
hvilka åt alla sidor underhöllo en liflig eld. Under
villrådigheten härom märkte tvänne Svenske frivillige en lång,
temligen djup och nästan vattentom dikesledning. De fästade
vederbörandes uppmärksamhet på möjligheten att sålunda
närma sig byen. Det ansågs emellertid ogörligt. Då erbjödo
sig dessa två att utföra vågstycket. Sju Danska soldater
följde dem. Löjtnant Silfverstolpe satte sig i spetsen för
den lilla styrkan och kröp först uti diket med geväret uti
ena handen och en brandraket i den andra. Efter honom
följde Lejonhufvud, och sedan de Danske soldaterne. På
detta sätt tillryggalades en sträcka af nära en Svensk
fjerdingsväg uti längd. Sedan den lilla truppen framkommit
på något afstånd från byen, antände Löjtnant Silfverstolpe
med en friktionssticka den medhafda brandraketen,
hvarefter detachementet började sitt återtåg på samma sätt, som
det kommit fram. Brandraketen träffade ett halmtak, som
snart stod i ljusan låga. Men en Preussisk utpost hade
förmärkt, från hvilket håll raketen kommit. Han gjorde
larm, och snart blef den lilla styrkan upptäckt. Då reste
Svenskarne och Danskarne sig utur diket och drogo sig
tillbaka under beständig fäktning mot ett öfverlägset antal
Tyskar; Löjtnant Silfverstolpe fick en kula genom mössan;
en Dansk soldat sårades; en annan stupade; Silfverstolpe
nedlade en Preussare; Lejonhufvud nedsköt äfven en —
innan de hunno de Danska förposterna. Elden spridde sig
emellertid öfver hela byen; Danskarne stormade den och
fördrefvo Tyskarne, hvarefter hela den Danska styrkan
obehindradt forsatte sin marsch.
