64
Ynglingar, med yppig blomma uppå kinden, frisk och röd,
Nu om strid och seger drömma, önska sig en sådan död.
Mannen ej så djupt, som qvinnan, sorgens bittra kalk förstår;
Sorgens skönsta, bästa smycke är ändå en qvinnas tår.
Qvinnan älskar, hon, som mannen, äfven hemmets kära bygd,
Ack det sköna är i norden syster födt med hjelte-dygd.
Par om par, hvad sköna ögon! Par om par, hvad rosenkind;
Och på friska purpurläppar suckar der en vestanvind!
O, så länge qvinnan binder åt de fallne lagrens krans,
Har den ej blott ärans värde, utan ock behagens glans.
Skönsta lön för ädla strider mannen blott af qvinnan får:
Trofast hjerta uti lifvet och i döden smärtans tår.
Sången tystnar, tåget stannar, tårar glänsa, hvart jag ser,
Uti grafven Düppelmöllas fallne hjeltar sänkas ner.
Som på dufvo-hvita vingar, sakta, stilla, lugn och klar,
Som ett solsken, helig andakt öfver minnets rike far.
Herrans ord från friska hjertan stiga såsom stjernor opp;
Äfven döden har sin himmel, äfven grafven har sitt hopp.
Mellan ljusets land och dödens tro och kärlek resa här
Upp af glans en Jacobsstege; full af englar stegen är.
Jemte foten nu de döde drömma ljuft om himlars fröjd,
Och Guds salighet dem vinkar ofvan silfverskyars höjd.
Sväfven dit, J sälle döde: jorden blott behålla skall
Minnets ära, ärans minne af er strid och af ert fall.
