område och så upphöjda sanningar, att till och med år tids kristne sedeläre måste skänka denna lära sin största beundran. Man kan då lätt föreställa sig, huru högt hon stod öfver allt hvad den forngrekiska världsånkådningen på Sökrates’ tid hade att erbjuda. Då enligt forngrekens föreställningssätt lifvet här på jorden, det sinnliga och timliga, med dess fröjder och njutningar var det enda verkliga, det enda eftersträfvansvärda så väl för gudar som för människor, hvaremot lifvet efter döden, i underjorden, endast var ett tomt skenlif, där till och med gudaborne hjältars skuggor ansågos njuta mindre fröjd än den ringaste daglönare på jorden, hvars lott de gärna skulle önskat tillbyta sig; så lärde däremot Sokrates, att människans medvetande är icke blott af en sinnlig och timlig, utan äfven af en osinnlig och evig, förnuftig och gudomlig natur, att den senare utgör hennes medvetandes sanna väsen, i hvilket gudomligheten förnämligast uppenbarar sig, samt att själens harmoniska lif i enlighet med människans gudaartade natur är, så väl i detta som i det tillkommande lifvet, hennes enda och högsta goda, hennes sanna lif, hvaremot jordelifvet endast har ett tvetydigt värde, endast skänker en högst flyktig lycka, som icke förtjänar att för sin egen skuld sökas eller eftersträfvas. I en tidpunkt, då man allmänt dref den satsen, att ändamålet helgar medlen, att egen fördel, makt, ära, anseende och njutning äro handlingens enda berättigade motiv, predikade Sokrates den läran, att man borde göra det goda och rätta för deras egen skuld eller för att lyda de gudomliga lagarne i människans inre och därigenom förekomma disharmoni i själslifvet, hvilken
