själens odödlighet, såsom en lämplig förberedelse till hvad som stundade. Sedan Sokrates afslutat detta samtal, sporde Kriton honom, om han hade något uppdrag att gifva sina vänner, genom hvars fullgörande de skulle kunna göra honom till nöjes. Därpå svarade Sokrates: “Mitt uppdrag till eder är detsamma, som jag alltid gifvit eder, nämligen att I städse sörjen för edert eget bästa; ty därigenom skolen I göra icke blott eder själfva, utan äfven mig och de mina till nöjes, hvad hälst I än gören, äfven om I nu icke gifven mig något löfte. Men om I försummen eder själfva och uraktlåten att vandra på den väg, jag så väl i vårt samtal i dag som äfven förut anvisat eder, skall det till intet gagna eder, äfven om I nu gifven mig aldrig så många löften.“ Sedan Sokrates därefter besvarat en af Kriton framställd fråga om sättet för hans blifvande begrafning, steg han upp och gick i Kritons sällskap in i nästgränsande rum för att taga sig ett bad, hvarunder de kvarvarande vännerna försjönko i sorgsna tankar, under närmare betraktande af hvad Sokrates nyss sagt dem och gripna af fruktan, att de efter Sokrates’ bortgång skulle nödgas framlefva sina återstående dagar likasom värnlösa barn, de där förlorat sin rätte fader. Kort efter det han återkommit från badet, kom Elfvamännens tjänare in, ställde sig framför Sokrates och sade: “Öfver dig, Sokrates, skall jag icke finna skäl till klagan, såsom jag haft skäl att beklaga mig öfver andra, som vredgats på mig och bemött mig med otidigheter, då jag på mina herrars befallning tillsagt dem att tömma giftbägaren. Jag har under denna tid lärt känna dig såsom den ädlaste, fogligaste och bäste man, som någonsin vistats här, och
