― 16 ―
jag oemotståndligen ledes till? Har jag orätt uti att säga, att det är tydligt att vi måste leva?»
Jag svarade: » Visst inte!» och Traddles svarade: »Visst inte!» och jag fann mig själv efteråt helt vist tillägga för min del, att en person antingen måste leva eller dö.
»Just så», svarade mrs Micawber. »Alldeles riktigt. Och ett faktum är, bäste mr Copperfield, att vi icke kunna leva, såframt inte någonting högst olika de förhandenvarande förhållandena snart låter höra av sig. Nu är jag då för min egen del övertygad, och det har jag på sista tiden flera gånger sagt mr Micawber, att man inte kan vänta att någonting låter höra av sig utav sig självt, utan att man i en viss mån själv måste hjälpa till. Jag kan möjligen ha orätt, men jag har nu en gång bildat mig denna åsikt.»
Både Traddles och jag gillade den högligen.
»Det är bra», sade mrs Micawber. »Vad skulle ni i sådant fall vilja föreslå? Här ha vi nu mr Micawber med en mängd olika kvalifikationer — med en stor talang…»
»Men, min söta vän…» sade mr Micawber.
»Låt mig tala ut, min vän. Här ha vi nu mr Micawber med en mängd kvalifikationer, en stor talang — jag kunde gärna säga, med geni, men detta skulle möjligen kunna tydas såsom partiskhet av en hustru…»
Både Traddles och jag mumlade: »nej!»
»Och här är mr Micawber utan någon passande plats eller sysselsättning. Vem är skulden därtill? Jo, samhället, det är alldeles tydligt. Därför skulle jag vilja göra en så skamlig orättvisa allmänt känd och helt djärvt utmana samhället att avhjälpa den. Det synes mig, min bäste Copperfield», sade mrs Micawber med eftertryck, »att vad mr Micawber har att göra, är att kasta handsken utmanande åt samhället och säga: ”Låt se vem som vill taga upp den. Må denna person genast stiga fram.»
Jag fördristade mig att fråga mrs Micawber, hur detta skulle gå till.
»Genom att annonsera i alla tidningar», sade mrs Micawber. »Det synes mig, att vad mr Micawber har att göra, för att göra rättvisa åt sig själv, åt sin familj, ja,
