― 228 ―
Jag hade varit alltför mycket upptagen för att innan hon gått till vila märka, att hon hade låtit sin kvällsmixtur, såsom hon alltid kallade den, stå orörd på kaminfrisen, och då jag knackade på hennes dörr för att underrätta henne om denna upptäckt, kom hon ut emot mig med ännu större välvilja och hjärtlighet i sitt sätt än vanligt men sade endast: »Jag kan inte förmå mig att dricka den i afton», skakade på huvudet och gick tillbaka in till sig.
Den följande morgonen läste hon mitt brev till de båda gamla damerna, och gillade det. Jag lade det på posten och hade nu inte annat att göra än vänta på svaret så tåligt jag möjligen kunde. I detta tillstånd av väntan hade jag befunnit mig i nära åtta dagar och befann mig ännu, då jag en snöig afton lämnade doktorns hus för att begiva mig hem.
Det hade varit en bitterkall dag, och en bitande nordost hade blåst någon tid. Blåsten hade lagt sig framemot aftonen, och så hade det börjat att snöa. Jag påminner mig att snön föll tungt, med stora flingor, och låg tjockt på marken. Ljudet av vagnshjul och fottramp var så dämpat, som om gatorna hade varit belagda med ett lika tjockt dunlager.
Den närmaste vägen hem — och en sådan afton gick jag naturligtvis den närmaste vägen — förde genom St. Martins Lane. Den kyrka, efter vilken nämnda gränd fått sitt namn, stod den tiden mindre fritt än nu, emedan icke någon öppen plats då låg framför den, och gränden slingrade sig nedåt Strand. Då jag gick förbi trappstegen till valvporten, såg jag i hörnet ett kvinnoansikte. Det såg in i mitt, gick över den smala gränden och försvann. Jag kände igen det. Jag hade sett det någonstädes, men kunde icke påminna mig var. Det framkallade hos mig hågkomster, som omedelbart anslogo någon sträng i mitt hjärta. men då jag fick se det, tänkte jag på någonting annat, så att mina tankar icke voro fullt klara.
På trappan till kyrkan satt en nedlutad mansgestalt,
