― 248 ―
om han skulle störtat sig mitt in i en parlamentsdebatt, uppförde sig även verkligen som en hel karl, i det han bekräftade mina försäkringar med klara och tydliga ord och på ett öppet, förståndigt och praktiskt sätt, som tydligen gjorde ett fördelaktigt intryck.
»Jag talar, ifall jag vågar säga så, såsom en person som har en smula erfarenhet i dylika saker», sade han, »eftersom jag är förlovad med en ung dam — en av tio syskon nere i Devonshire — och ännn inte ser någon dager för att vår förlovning skall leda till något resultat.»
»I sådant fall», anmärkte miss Lavinia, i vars ögon han tydligen vann ökat intresse, »torde mr Traddles kanske kunna bekräfta vad jag sagt om den blyga och tillbakadragna kärleken, den kärlek som väntar och väntar.»
»Fullkomligt, min nådiga», svarade Traddles.
Miss Clarissa såg på miss Lavinia och skakade allvarligt på huvudet. Miss Lavinia såg betydelsefullt på miss Clarissa och drog en liten suck.
»Syster Lavinia, tag min luktflaska», sade miss Clarissa.
Miss Lavinia uppfriskade sig med litet aromatisk vinättika, medan Traddles och jag betraktade henne med en viss oro, och därefter fortfor hon med tämligen matt stämma:
»Min syster och jag, mr Traddles, ha varit tvehågsna, huru vi böra förhålla oss i avseende på det ömsesidiga, kanske inbillade tycket mellan två så unga personer som er vän, mr Copperfield, och vår brorsdotter.»
»Vår bror Francis' dotter», sade miss Clarissa. »Om vår bror Francis' hustru under sin livstid hade funnit lämpligt (ehuru hon onekligen var berättigad att handla så som henne bäst syntes) att inbjuda familjen till middag, skulle vi kanske ha känt vår bror Francis' barn bättre än vi nu göra. Fortfar, syster Lavinia!»
Miss Lavinia vred mitt brev så att hon vände utanskriften in mot sig själv och tittade genom lornjetten på några anmärkningar, som hon med stor noggrannhet tycktes ha upptecknat på denna del av brevet.
