― 252 ―
»Vilken, min ängel?»
»Din vän», sade Dora. »Inte har han något att göra med det här. Så fasligt enfaldig han måste vara!»
»Min söta flicka!» (Man kunde icke tänka sig någonting mera inställsamt än hennes barnsliga sätt.) »Han är den allra hederligaste varelse man kan tänka sig!»
»Ja, men vi behöva inte någon hederlig varelse här!» sade Dora med en liten surmulen min.
»Mitt söta barn», invände jag, »du ska snart lära känna honom bättre och hålla mycket av honom. Min tant kommer snart hit, och henne ska du också komma att hålla mycket av, då du får lära känna henne.»
»Ack nej, var snäll och för henne inte hit!» sade Dora, i det hon gav mig en förskräckt liten kyss och knäppte ihop händerna. »Gör inte det! Jag vet att hon är en gammal stygg varelse, som bara ställer till ledsamheter. Låt henne inte komma hit, Doady!» vilket var en förvrängning av David.
Föreställningar tjänade till ingenting och därför skrattade jag och beundrade henne och var utomordentligt förälskad och lycklig, och så visade hon mig Jips nya konststycke att stå på bakbenen i ett hörn — vilket han gjorde i vid pass en halv sekund, varefter han föll ned igen — och jag vet inte hur länge jag skulle ha stannat där, fullkomligt glömsk av Traddles, om icke miss Lavinia hade kommit och hämtat mig. Miss Lavinia höll mycket av Dora (hon berättade mig att Dora var alldeles sådan hon själv hade varit vid den åldern, så att hon måste ha förändrats betydligt) och behandlade henne som om hon varit en docka. Jag skulle gärna ha övertalat Dora att gå in och hälsa på Traddles, men då jag föreslog henne det, sprang hon bort och stängde in sig i sitt rum. Jag gick därför till Traddles utan henne och gick helt förtjust bort med honom.
»Det kunde aldrig ha gått bättre», sade Traddles, »och det är verkligen ett par mycket hyggliga gamla damer. Det skulle inte överraska mig, om du bleve gift flera år före mig, Copperfield.»