― 24 ―
»Minns du inte Traddles? Traddles i vårt rum i Salem House?»
»Å, den!» sade Steerforth, i det han med eldrakan slog sönder ett stycke kol inne i kaminen. »Är han fortfarande lika enfaldig som förut? Var tusan fick du tag 1 honom?»
I mitt svar upphöjde jag nu Traddles så mycket jag kunde, ty jag kände att Steerforth på visst sätt hade nedsatt honom, varpå Steerforth med en lätt nick och ett leende och den anmärkningen, att det även skulle roa honom att återse den gamle kamraten, som alltid hade varit en löjlig kurre, bytte om samtalsämne och frågade om jag kunde giva honom något att äta. Under största delen av detta korta samtal hade han, då han icke talat med yster, nästan vild livlighet, suttit och på ett tankspritt sätt slagit på kolstycket med eldrakan. Jag märkte att han gjorde detsamma medan jag hämtade kvarlevorna av duvpastejen o. s. v.
»Nå, min kära Daphne, det här är ju supé för en kung!» utbrast han, i det han plötsligt for upp ur sin tystnad och tog plats vid bordet. »Jag ämnar göra den rättvisa, ty jag kommer direkt från Yarmouth.»
»Jag trodde att du kom från Oxford», genmälde jag.
»Nej, det gör jag inte», sade Steerforth. »Jag har varit till sjöss och haft angenämare saker att sköta.»
»Littimer var här i dag för att fråga efter dig», anmärkte jag, »och jag kunde av hans ord inte förstå annat än att du var i Oxford, ehuru jag då jag nu tänker på det, inte tror att han sade det.»
»Littimer är en större narr än jag trodde honom vara, ifall han alls frågat om mig», sade Steerforth, i det han jovialiskt slog i ett glas vin åt sig och drack mig till. »Vad beträffar att förstå honom, så är du klyftigare än de flesta av oss, Daphne, ifall du kan göra det.»
»Ja, det är verkligen sant», sade jag och flyttade min stol fram till bordet. »Jaså, så att du varit i Yarmouth, Steerforth!» fortfor jag, intresserad av att få veta allt därifrån. »Har du varit där länge?»
