― 26 ―
slutade med »min hälsning till ständigt min älskling», det vill säga till mig själv.
Medan jag dechiffrerade det, fortfor Steerforth att äta och dricka.
»Det är ledsamt nog», sade han, då jag hade slutat, »men solen går ned varje dag och människor dö varje minut, och vi böra inte låta skrämma oss av denna allmänna lott. Om vi tappade koncepterna därför att den fot, som klappar på var mans dörr, hördes bulta på någonstans, skulle allting här i världen gå oss ur händerna. Nej. Rid på bara! Skarpskodd, om så fordras, slöskodd, om det är tillräckligt, men rid på bara! Rid över alla hinder och vinn målet!»
»Vilket mål?» frågade jag.
»Det för vilket man började kappränningen», sade han. »Rid på!»
Jag erinrar mig, att jag, då han tystnade och såg på mig, med sitt vackra huvud litet tillbakalutat och med glaset i handen, märkte att, ehuru havsvindens friska rodnad låg på hans ansikte, där också funnos spår, som uppkommit sedan jag sist såg honom, som om han hade hängivit sig för längre tid åt inverkan av den glödande energi, vilken, då den en gång väcktes, så lidelsefullt arbetade inom honom. Jag tänkte redan på att förebrå honom det häftiga sätt varpå han överlämnade sig åt varje nyck som kom över honom — såsom till exempel det där kringtumlandet på det vida havet och trotsandet av väder och vind — då jag åter erinrade mig det närmaste ämnet för vårt samtal, varför jag åter upptog det.
»Jag ska säga dig något, Steerforth», sade jag, »ifall dina ystra livsandar vilja lyssna till mig.»
»De äro mäktiga andar och skola göra vad du behagar», svarade han och flyttade sig från bordet tillbaka till kaminen.
»I sådant fall vill jag säga dig en sak, Steerforth, och det är, att jag ämnar fara ned och besöka min gamla sköterska. Inte för att jag kan göra henne något gagn eller vara henne till någon verklig tjänst, men hon är så ömt fäst vid mig, att mitt besök ska komma att ha samma
