― 346 ―
Jag svarade, att jag hade varit gift någon tid.
»Och det går er väl? Jag hör så litet i min ensamhet, men det likväl, att ni börjar förvärva er ett namn.»
»Jag har varit mycket lycklig», svarade jag, »och har sett mitt namn nämnt med ett visst beröm.»
»Er mor lever ju inte?» fortfor hon i mildare ton.
»Nej, det gör hon inte.»
»Det är skada. Hon skulle ha varit stolt över er. God afton!»
Jag fattade den hand, som hon räckte mig med en min av värdighet och okuvlig stolthet, och den låg så lugn i min, som om frid och ro hade rått i hennes själ. Det tycktes som om hennes stolthet kunde sakta själva pulsens slag och för hennes ansikte draga den slöja av lugn, genom vilken hon nu satt och såg rakt framför sig i fjärran.
Då jag gick bort ifrån dem längs utmed terrassen, kunde jag icke undgå att märka hur orörliga de sutto och stirrade på utsikten, och hur luften tjocknade och mörknade omkring dem. Här och där syntes några tidiga lyktor glimma i den avlägsna staden, och vid synkretsens östliga rand dröjde ännu en blekgrå dager. Men från större delen av den breda, mellanliggande dalen höjde sig en dimma, likt ett hav, och då den blandade sig med mörkret, såg det ut som om det sig upptornande vattnet ville omringa dem. Jag har goda skäl att erinra mig detta och tänka därpå med bävan, ty innan jag återsåg dessa två, hade ett stormigt hav stigit upp ända till deras fötter.
Vid närmare övervägande av det jag sålunda hade erfarit, fann jag det riktigast att meddela det åt mr Peggotty och begav mig därför den följande aftonen till London för att söka upp honom. Han vandrade ständigt omkring från det ena stället till det andra, alltid i det enda syftet att återfinna sin systerdotter, men uppehöll sig likväl oftare i London än på något annat ställe. Mången, mången gång hade jag vid denna tid sett honom i mörka natten vandra genom gatorna och
