― 350 ―
dessa kläder. De hade utan tvivel legat mången afton och väntat på henne.
»Det var en tid, master Davy», sade han, när vi hade kommit ned, »då jag inte ansåg den där Martha för stort bättre än stoftet under min Emilis fötter. Gud förlåte mig min synd — nu är det annorlunda.»
Under vägen gjorde jag honom frågor rörande Ham, dels för att hålla samtalet i gång och dels för att tillfredsställa min nyfikenhet, och han svarade med nästan samma ord som förut, att Ham var alldeles densamme som förr: »han arbetade och trälade, utan att fråga efter sitt liv, men knotade aldrig och var avhållen av alla.»
Jag frågade honom vad han trodde om Hams sinnesstämning gentemot upphovet till deras olyckor; om han trodde den vara farlig och vad han till exempel trodde att Ham skulle göra, ifall Steerforth och han någonsin skulle träffas.
»Ja, det vet jag inte», svarade han. »Jag har ofta tänkt på den saken, men kan inte komma på det klara med den.»
Jag erinrade honom om den där morgonen efter hennes avresa, då vi alla tre voro nere vid stranden.
»Kommer ni ihåg», frågade jag, »huru långt han såg bort över havet och talade om ’slutet’?»
»Ja, det kommer jag mycket väl ihåg», svarade han.
»Och vad tror ni han menade därmed?»
»Jag har mången gång gjort mig samma fråga, master Davy», sade han, »men har aldrig kunnat besvara den. Och det är en märkvärdig sak, och det är, att ehuru han är så god och vänlig, kan jag ändå inte på något sätt förmå mig att utforska hans mening i det fallet. Han har aldrig sagt ett ord till mig, som inte var så riktigt och rätt som det borde vara, och det är inte heller troligt att han skulle göra det nu, men det är långt ifrån grunt vatten i hans sinne, där de där tankarna ligga, sir. Det är djupt, sir, och jag kan inte se till botten där.»
»Ni har rätt», sade jag, »och det har stundom gjort mig orolig.»
