― 33 ―
I det hon såg skarpt och forskande på mig, såg jag hennes ansikte bli ännu skarpare och blekare och märkena efter det gamla såret förlängas, till dess det skar igenom den vanställda läppen och djupt in i underläppen och gick ned utför hakan. Det låg någonting rent av hemskt för mig uti detta och i den skarpa glansen i hennes ögon, då hon, i det hon oavvänt betraktade mig, yttrade:
»Vad har han för sig?»
Jag upprepade orden, mera för mig själv än för henne, så förbryllad var jag.
»Vad har han för sig?» sade hon med en iver, som tycktes förtära henne som en eld. »Vad är det som den där karlen hjälper honom med — han som aldrig ser på mig utan en outrannsaklig falskhet i sina ögon? Om ni är hederlig och uppriktig, ber jag er inte förråda er vän. Jag ber er endast säga mig, om det är vrede, hat, stolthet, rastlöshet, någon vild nyck eller kärlek eller vad det är som driver honom!»
»Miss Dartle», svarade jag, »hur ska jag kunna säga er så att ni tror mig, att jag inte vet av att Steerforth är sig olik mot vad han var då jag först kom hit? Jag kan inte uttänka någonting. Jag tror fullt och fast att det inte är någonting. Jag knappast förstår vad ni menar.»
I det hon ännu alltjämt såg skarpt och forskande på mig, kom en ryckning och ett pulserande, som var oskiljaktigt från tanken på smärta, i det där grymma ärret och krusade hennes läpp, liksom av förakt eller av ett medlidande som föraktade sitt föremål. Hon förde sin hand hastigt intill det — en hand så tunn och fin, att jag, då jag hade sett henne hålla upp den framför elden för att beskugga sitt ansikte, i mina tankar hade jämfört den med fint porslin — och sade på ett snabbt, vilt, lidelsefullt sätt: »Jag besvär er att tiga med detta!» och icke ett ord vidare.
Mrs Steerforth var särdeles glad och lycklig i sin sons sällskap, och Steerforth var vid detta tillfälle mycket uppmärksam och aktningsfull emot henne. Det var in-
3 — David Copperfield. II.
