― 380 ―
»Ni är väl inte ond, eller hur?» sade Dora.
»Å, vilken känslig liten älskling!» utbrast min tant och lutade sig ömt ned över henne. »Kunde du väl tro att jag skulle bli ond?»
»Nej, nej, Jag trodde det verkligen inte», svarade Dora, »men jag är litet trött, och detta gjorde mig för ett ögonblick enfaldig — jag är alltid en liten enfaldig varelse, som ni vet, men jag blev det ännu mera då jag talade om Jip. Han har känt mig under allt som hänt mig, har du inte, Jip? Och jag skulle inte kunna uthärda att tänka sämre om honom för att han blivit litet förändrad — skulle jag, Jip?»
Jip kröp närmare intill sin härskarinna och slickade trögt hennes hand.
»Du är inte så gammal, Jip, att du redan vill lämna din matmor», sade Dora. »Ännu en liten tid kunna vi ju hålla varandra sällskap!»
Min vackra Dora! Då hon den följande söndagen kom ned till middagsbordet och var så glad över att se gamle Traddles, som alltid åt middag hos oss på söndagarna, trodde vi, att hon om några dagar skulle »springa omkring som förr». Men så hette det: Vänta ännu ett par dagar, och så, ytterligare ett par dagar, och likväl varken sprang eller gick hon. Hon såg mycket söt ut och var mycket glad och munter, men de små fötterna, som brukade vara så lätta, då de dansade omkring Jip, voro nu tunga och orörliga.
Jag började att bära henne ned varje morgon och upp varje afton. Hon slog då armarna kring min hals och skrattade, som om jag gjorde det på vad. Jip skällde och dansade omkring oss och gick förut och vände sig om i trappan och flämtade och såg sig om, för att se om vi skulle komma efter. Min tant, som var den bästa och gladaste sköterska i världen, släpade sig efter som en rörlig massa av schalar och kuddar. Mr Dick skulle icke till någon människa velat avstå sin plats som ljusbärare. Traddles stannade ofta vid foten av trappan för att se på och mottaga hälsningar från Dora till den sötaste flicka i världen. Vi gjorde det till en riktigt
