― 384 ―
Jag känner mig icke berättigad att anmoda min forne vän mr Copperfield, eller min forne vän mr Thomas Traddles av Inner Temple, ifall denne gentleman ännnu är till och det går honom väl, att nedlåta sig till att möta mig och (så vitt ske kan) förnya våra forna förhållanden från flydda dagar. Jag inskränker mig till att framkasta den anmärkning, att man vid den tid och på det ställe, jag har angivit, skall finna de förstörda ruiner som ännu återstå av
Ett fallet torn
Wilkins Micawber.
P. S. Det torde vara lämpligt att till ovan anförda foga den anmärkning, att mrs Micawber icke är i förtrolig besittning av mina avsikter.»
Jag genomläste brevet flera gånger. Även med
vederbörligen fäst avseende vid mr Micawbers upphöjda
stil och det utomordentliga nöje, varmed han satte sig
ned att skriva långa brev av varje möjlig och omöjlig
anledning, trodde jag dock att någonting viktigt låg
dolt på botten av detta gåtfulla meddelande. Jag lade
det ifrån mig för att tänka närmare på det, tog åter upp
det för att ännu en gång läsa igenom det och satt ännu
och läste i det, då Traddles trädde in och fann mig i
den största förvirring.
»Min käre vän», sade jag, »Jag har aldrig blivit gladare över att få se dig. Du kommer just i rätta ögonblicket för att understödja mig med ditt sunda omdöme. Jag har fått ett högst underligt brev från mr Micawber.»
»Nej, verkligen?» utbrast Traddles. »Och jag har fått ett från mrs Micawber.»
Härmed tog Traddles, som hade blivit varm av promenaden och vars hår genom den förenade verkan av kroppsrörelse och själsspänning stod på ända som om han sett ett lustigt spöke, fram sitt brev och bytte med mig. Jag följde honom med ögonen, till dess han hade kommit mitt in i mr Micawbers brev, och besvarade den höjning på ögonbrynen varmed han sade: »’Slunga åskviggen eller sända den förtärande och hämnande lågan!’
