TJUGUTREDJE KAPITLET.
Mr Peggottys dröm går i fullbordan.
Emellertid hade flera månader förflutit efter vårt möte med Martha nere vid flodstranden. Jag hade icke sett henne sedan dess, men hon hade flera gånger talat med mr Peggotty. Hennes nitiska hjälp hade icke lett till någon påföljd, liksom jag icke heller av det han berättade mig kunde antaga, att man ännu hade hittat den ringaste ledtråd till uppklarande av Emilis öde. Jag tillstår, att jag började förtvivla om hennes räddning och mer och mer överlämnade mig åt tron på att hon var död.
Hans övertygelse förblev likväl oförändrad. Så vitt jag kunde märka — och jag tror att hans redliga hjärta var genomskinligt för mig — vacklade han aldrig vidare i sin högtidliga visshet om att han skulle återfinna henne. Hans tålamod tröttades aldrig. Och ehuru jag darrade för de kval han skulle komma att lida, då han såge sin starka visshet om hennes återfinnande krossad i ett enda slag, låg det likväl i denna någonting så religiöst, någonting som på ett så rörande sätt vittnade om att dess ankare vilade i hans ädla naturs renaste djup, att den aktning och vördnad, jag hyste för honom, tillväxte för varje dag.
Hans förtröstan var icke av det slöa slag, som icke gör annat än hoppas. Han hade hela sitt liv igenom varit en kraftig, verksam man och visste, att han uti allt, där han behövde hjälp, måste redligt och troget taga i med egna händer och hjälpa sig själv. Jag vet att han om aftonen begivit sig ut och gått ända till Yarmouth, emedan han hade en misstanke om att ljuset av en händelse icke stod i fönstret till den gamla båten. Jag
