TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Början till en längre resa.
Det var ännu tidigt på morgonen den följande dagen, då jag, medan jag promenerade i min trädgård med min tant (som nu tog sig föga annan motion, eftersom hon var så upptagen av att se om min söta Dora), fick veta att mr Peggotty önskade tala med mig. Han gick in i trädgården och mötte mig på halva vägen, i det jag närmade mig porten, och blottade sitt huvud, såsom det var hans vana att göra, då han fick se min tant, för vilken han hyste en synnerlig aktning. Jag hade just berättat henne allt vad som hade hänt den föregående dagen, och utan att säga ett ord, gick hon med en hjärtlig min fram till honom, skakade hans hand och klappade honom på axeln, och detta på ett så uttrycksfullt sätt, att hon icke behövde säga ett ord. Mr Peggotty förstod henne också lika bra, som om hon hade sagt tusende.
»Jag ska nu gå in, Trot», sade min tant, »och se om Liten Blomma, som snart ämnar stiga upp.»
»Jag vill hoppas att det inte är därför att jag är här, madame», sade mr Peggotty. »Så framt jag inte alltför mycket misstager mig, så är det för min skull som ni tänker lämna oss.»
»Ni har någonting att säga, min goda man», svarade min tant, »och torde göra det bättre utan mig.»
»Om förlov, madame», yttrade mr Peggotty, »jag skulle anse det för en stor godhet av er, om ni ville stanna, så framt ni annars kan stå ut med mitt prat.»
»Ja, det var en annan sak», svarade min tant med ordkarg godmodighet, »i sådant fall stannar jag.»
Därmed lade hon sin arm i mr Peggottys och gick med honom bort till en liten lövsal längst bort i träd-
