― 423 ―
stödet, ger till en knuff, och så fara vi av så raskt och muntert som jag vet inte vad! Och, ser ni, en sak till — det är en högst ovanligt rar länstol att röka sin pipa uti.»
Jag har aldrig sett maken till trevlig gammal gubbe att se den bästa sidan av allting och vända allt till ett nöje. Han var så strålande, som om hans stol, hans andtäppa och lamheten i hans ben varit olika grenar av en stor uppfinning, tjänande till att förhöja njutningen av en pipa.
»Jag kan försäkra er», sade mr Omer, »att jag ser mera av världen, sedan jag fick den här stolen, än jag gjorde förut. Ni skulle riktigt bli förvånad över den mängd människor som tittar in här på dagen för att språka. Ja, det skulle ni. Det står två gånger mera i tidningarna än förr, sedan jag fick den här stolen. Och vad läsning i allmänhet beträffar, bevare mig, vilken massa jag knogar igenom! Det är det som jag känner mig så nöjd och glad över. Tänk om det hade varit mina ögon — vad skulle jag då ha tagit mig till? Eller om det hade varit mina öron — hur skulle jag då ha betett mig? Men nu är det bara benen, och vad betyder väl det? Och om jag vill ut på gatan eller ned till stranden, så behöver jag bara ropa på Dick, Jorams yngsta lärgosse, och så far jag av i mitt eget ekipage, alldeles som lordmayorn i London.»
Här var han nära att kvävas av skratt.
»Herre Gud», sade mr Omer och återtog sin pipa, »en människa måste väl ta det magra med det feta, det är vad hon måste vara beredd på här i livet. Joram gör goda affärer, ypperliga affärer!»
»Det gläder mig att höra!» sade jag.
»Jag visste att det skulle göra det», sade mr Omer. »Och Joram och Minni äro ännu alldeles som två turturduvor. Vad kan en människa begära mera? Vad äro hennes ben mot det?»
Hans ytterliga förakt för sina egna ben, under det han satt där och rökte, var bland de lustigaste egenheter jag någonsin skådat.
