― 39 ―
hade anförtrott mig och icke varit så tveksam om hur jag skulle kunna röra vid detta ämne utan att utsätta mig för att göra det, skulle den ha nått dem innan han sade: »Gud välsigne dig, Daphne, och god natt!» Till följd av min tvekan nådde den dem icke, och vi räckte varandra handen och skildes åt.
Jag steg upp i gryningen och tittade in i hans rum så sakta som möjligt, sedan jag hade klätt på mig. Han sov tryggt och med huvudet vilande på ena armen, så som jag ofta sett honom ligga i skolan.
Den tid kom, och det mycket snart, då jag nästan undrade att ingenting hade stört hans vila, då jag betraktade honom. Men han sov — låt mig åter tänka mig honom sådan — så som jag ofta hade sett honom sova i skolan, och så lämnade jag honom i denna tysta timme.
För att aldrig mera, o Gud förlåte dig, Steerforth! vidröra denna viljelösa hand i kärlek och vänskap. Aldrig, aldrig mera!
