― 446 ―
Jag tror att jag aldrig sett någonting löjligare — även då jag var mera mottaglig därför — än mr Micawber, där han stod och intog fäktareställningar med linjalen och ropade: »Kom hit bara!» medan Traddles och jag sköto honom tillbaka i en vrå, varifrån han, för varje gång vi hade fått honom in i den, med all makt ville tränga sig fram igen.
Sedan hans motståndare mumlat några ord för sig själv och en stund skakat sin sårade hand, tog han långsamt av sig sin halsduk och band om den; därefter lade han den skadade handen i den andra och satte sig på bordet med ett buttert och nedåtvänt ansikte.
Då mr Micawber hade blivit tillräckligt avkyld, fortsatte han uppläsandet av sitt brev.
»De pekuniära gottgörelser, i betraktande varav jag trädde in i tjänst hos — Heep» (han stannade alltid då han kom till detta ord och uttalade det med en förvånande kraft), »voro icke bestämda, med undantag av en bagatell av tjugutvå shillings och sex pence i veckan; det övriga skulle bero på värdet av mina tjänster i yrket eller, med andra och tydligare ord, på min naturs lumpenhet, mina bevekelsegrunders falhet och snikenhet min familjs fattigdom och den allmänna moraliska eller, rättare sagt, omoraliska likheten mellan mig själv och — Heep. Behöver jag väl säga, att det snart blev nödvändigt för mig att anmoda — Heep — om pekuniära förskott till mrs Micawbers och vår olyckliga, men tilltagande familjs uppehälle? Behöver jag väl säga, att denna nödvändighet var förutsedd av — Heep? Att dessa förskott utgåvos mot reverser och andra dylika, i vårt fosterlands lagstiftning omnämnda dokument? Och att jag sålunda blev invecklad i det nät han hade utlagt för mig?»
Mr Micawbers förnöjelse över sin förmåga att i brevform skildra detta sakernas olyckliga tillstånd tycktes verkligen uppväga varje oro eller smärta, som verkligheten kunde ha förorsakat honom. Han läste vidare:
»Då var det som — Heep — började att skänka mig just så mycket av sitt förtroende, som fordrades för ge-
